Pappa

Jag vaknade med ont i magen imorse. Kom hem och råkade läsa detta. Och känner igen. Trots att min pappa är inte död. Men han är inte heller riktigt samma person som min pappa längre, min pappa är inte kvar. Trots att han kommer och hälsar på hemma hos mig om ett par timmar. Hans beroendesjukdom har inte dödat hans kropp, den är kvar som ett smått främmande levande skal. Men det som gjorde honom till min pappa är nästan helt borta. Jag har kämpat och kämpar fortfarande för att han ska ha en dräglig tillvaro. Jag sörjer att jag knappt känner igenom honom.




Det är en underlig känsla att sörja sin pappa samtidigt som han snart kommer att sitta i mitt vardagsrum.