Mera Pappa

Men i ett gladare sammanhang! Pappa har vantrivts i ett år på sitt gamla demensboende, Mangården. Tidigare i veckan fick jag veta att han efter att ha stått i kö ska få en plats på Vasens demensboende istället! Nu är det klart, han ska flytta dit på måndag. Där får han en egen liten lägenhet, med ett eget badrum, ett litet kök och en balkong. Ljus med fönster åt väster. Istället för det lilla skruttiga kalla och mörka rummet på Mangården där han delade badrum och toalett med 7 andra boende.

Och det allra bästa! På Vasen så får man ha med sig sitt husdjur, personalen hjälper till att sköta det om man inte klara det själv. Så om allt går vägen så kan pappa senare i höst äntligen få bo med en katt igen!*


För även om pappa är ganska borta så tycker han fortfarande om djur. När han var på besök här i Uppsala så hoppade min katt Semlan upp i hans knä och hans ansikte sprack upp i ett leende från öra till öra. =) Jag hann fånga honom och katten på bild men inte leendet.

* Vilket innebär att vi så smått är på kattjakt!
Sökes: Lugn, trygg och kelig äldre korthårig hankatt som gärna hoppar upp i knät och som trivs som innekatt.
Finnes: Snäll dement farbror som vill ha en sällskaplig katt att klappa om dagarna. Balkong att sitta och spana från finnes, givetvis kommer den att nätas in först.

Pappa

Jag vaknade med ont i magen imorse. Kom hem och råkade läsa detta. Och känner igen. Trots att min pappa är inte död. Men han är inte heller riktigt samma person som min pappa längre, min pappa är inte kvar. Trots att han kommer och hälsar på hemma hos mig om ett par timmar. Hans beroendesjukdom har inte dödat hans kropp, den är kvar som ett smått främmande levande skal. Men det som gjorde honom till min pappa är nästan helt borta. Jag har kämpat och kämpar fortfarande för att han ska ha en dräglig tillvaro. Jag sörjer att jag knappt känner igenom honom.




Det är en underlig känsla att sörja sin pappa samtidigt som han snart kommer att sitta i mitt vardagsrum.

Matte är en smula stolt ändå...

Den där vita soffprydnaden är nog en riktig katt ändå. Jag betvivlade det en smula från start. Men idag kom hon hem med (så vitt jag vet) sitt livs första byte, en mus. Den ser död ut. Semlan såg lite förvirrad ut när vi inte släppte in henne med musen. Det är tveksamt om den är ätbar, men det ser ut att vara en klart kul grej att leka med i alla fall - det lilla mus-liket.

Sommarlov, midsommar och plantorna som ville dö

Jag har byggt midsommar-efterrätt. Utvärdering: jag borde lagt jordgubbar i mellanlagren också.



Det blev hastigt sommarlov för drygt 3 veckor sedan. Även om en stor del av vårterminen har känts som en lååångsam väntan på lovet. Första veckan var jag helt ur fas med världen. Men nu är det bättre. Även om jag fortfarande snorar galet mycket efter den senaste veckans influensa/sommarförkylning.

I våras, precis innan Skara-veckan med klassen sådde jag duktigt gurk- och melonfrö. Av skojiga sorter. Gurkan, MINIATURE WHITE som skulle ge små, vita och äggliknande grukor. Melonen, SWEET GRANITE som utvecklats just för norden - en av de tidigaste nätmelonerna man kan odla.
Jag var borta en vecka. Det hade VÄXT - jag hade rangliga plantor när jag kom hem. De växte, jag vattnade. Planterade om. Sen kom som en digerdöd. Gurk- och melonplantorna strök med. Squashen som såddes samtidigt och planterades om samtidigt mådde finfint. Så jag sådde om. Nya fina gurk- och melonplantor. Inte rangliga den här gången. Växte, planterades om.
.... En viss kanin, som inom vissa kretsar går med smeknamnet Nin, tyckte att plantorna var goda...
En planta av varje sort överlevde. Dessa fick komma ut och bo inplastade på altanen. Den ena fick mörkgröna nya blad, den andra såg halvdöd ut.
Så en morgon. Hyllplanet de både plantorna stod på hade fallit ner under natten. Små plantor hade trillat ner, ur krukor, under krukor, under jord. Den där med mörkgröna blad gick av på diverse ställen. Den halvdöda såg om möjligt mer halvdöd ut. Så nu står de där. Hjälpligt nedstoppade i sina krukor igen. Men jag hyser inga förhoppningar längre, de vill dö och de anstränger sig för att lyckas. Det får nog bli någon vanlig simpel slanggurka från Plantagen som får bo den nya fina odlingstunneln på kolonilotten.

Vårtermin, än så länge utan tillstymmelse av vår

Jodå, jag är vid liv fortfarande. Förkyld just precis nu. Borde förkovra mig i Speciell patologi, men känner att jag nog kommer att klara mig alldeles utmärkt trots dagens missade digestions-föreläsning.
Senaste året har varit tungt. Mormor fick en stroke och drabbades av afasi. Pappa blev plötsligt dement. Mamma som fortfarande bryr sig för mycket. Och nu senast, älskade gammel-katten fick somna in. Felix, nästan 17 år gammal. Hypertyroidism, sekundär hypertrofisk kardiomyopati, nefrit och uremi*. Jag förstår varför han såg så trött och skruttig ut de sista veckorna. Bilden tagen sista dagen han var med.


Det är fortfarande vinter ute om än lite mindre vinter är för några månader sedan. Om det fanns bildbevis skulle jag knappt tro på att snön nådde upp till fönsterkanten.



Men det finns bra saker. Som den allra bästa flickvännen. Som att det finns bullar i frysen som hon har bakat. Som att pappa kände igen mig idag när jag till slut vågade mig till att ringa honom på hemmet. Att mormor blir glad när man skickar somriga vykort till henne.

* Hypertyriodism innebär att sköldkörteln av någon anledning är överaktiv. Hypertrofisk kardiomyopati innebär att väggarna i hjärtats vänstra halva är förtjockade och att vänster förmak är förstorat. Nefrit innebär inflammation i njurarna som i sin tur resulterar i uremi, urinförgiftning.